Just nu vill jag bara slå till vissa människor. Och jag är jävligt stark ska ni veta.

Jag blir så trött när man verkar tycka att ens egna saker är mycket värre än andras, när man hela tiden förväntar sig att andra ska ställa upp medan man själv inteens finns där i de minsta situationerna. Jag lackar ur på detta. Brutalt.

Jag vill verkligen inte låta som om jag är bättre än alla andra och så nu, men jag sätter nästan alltid alla andra framför mig själv. Om det är ngon som har ringt så ringer jag upp, om det är ngon som är ledsen kan man alltid prata med mig. Jag försöker vara klippan. Bea Klippan Andersson, man skulle kunna skriva det på mitt jävla visit kort.

Jag som dessutom inte tycker om att prata om vad jag själv känner innerst inne, som töppnar mig och behöver prata... yeeees, men det är okej... jag håller det innte då, all by myself!

Kanske är jag då dum när jag tror att andra är som jag. Kanske ska man inte tro att andra ställer upp så som jag ställer upp för dem? Kanske jag bara överreagerar, jag vet inte, men jag blir bara så ledsen och känner mig liksom... ensam då!

Hatar också folk.. hatar kaske är ett stark ord, men jag hatar folk som också tror sig vara bättre än andra. Jag vet att jag själ har drag utav att se mig själv som en bättre människa, men jag försöker ändå tona ner det och som sagt finnas för andra människor. Men då när man inte ens försöker dölja det. Dessutom, när vi ändå håller på att ösa ut oss, så haaaaaaatar jag folk som argumenterar utan grund, alltså om en sortsmyndigghet eller ett affärsbiträde gjort på ett visst sätt har de säkerligen haft en bra orsak till att ha gjort det.. ALLA ÄR INTE UTE EFTER ATT SABBA FÖR DIG(men om man fortsätter bete sig på detta sättet kanske alla vill det tillslut) Min kolik jag hade när jag var liten vaknar igen och jag vill bara skrika... och slåss!! 

Kanske jag borde överväga någon sorts avreagering... boxning kanske? Eller bli kriminell...  och skylla allt på samhället.