Kan inte vara den enda tjejen som fått göra slut med en kille man inte ens vart tillsammans med. Kaninte heller vara den ända tjejen som blir kär i killar som inte vet att du finns! Och nej, då pratar jag inte bara om kända killar, utan även killar som kanske går i en annan klass eller jobbar på ett fik du brukar gå till, eller liknande!

WHAT EVA! Har en sådan dag idag <3

Varför kan jag inte klistra in bilder på bloggen?? näää, så nu måste jag göra om allt och sedan ladda upp. F*CK YOU!

(Idag är jag bitter... och ja, jag köpte hårfärg också...)

Åh, jag vill också kunna bli så förbannad att jag bara slängde dennes kläder på gatan. Men inte då, helylle_tjej_97.

Vill skaffa en ny frilla!!! Åhh jätte sugen, men hmm, vad skall man skaffa sig??

Fuck the stereotypes. Ska man lyssna på något för att falla in i en viss genre? neeeeeeej, man lyssnar på vad man vill. vad som gör än glad, vad som muntrar upp än när man är ledsen. Man lyssnar på sånt som hjälper än helt enkelt. Om det sedan må vara allt från rock till balader är väll en helt annan sak?

Så skönt att någon annan skrev ett soundtrack till mitt liv.. så slipper jag göra det!

Kan faktiskt inte förstå att inte mer folk älskar denna mannens musik. Humorn, texterna, musiken.. MH MH MH!!!

Ju tyngre du är, dessto hårdare faller du. Det är därör jag skaffat mig betong skor så inte en jävle ska kunna rubba mig!!

By the way, exemplariska exempel på musik där texten egentligen inte är så bra, men musiken, tonerna och själva ljudet gör det underbart. Dessutom imba videor!

Dear mr.Cupid, I'm ready to fall in love all over again. Pleas just make sure he:
*Får mig att skratta.
*Förstår mig.
*Gillar mina vänner och familj.
*Delar vissa intressen.
*Gillar mig för den jag är.
LOVE, You know...

Känns som 90-talister är nostalgiska personer, eller är vi bara i den fasen atm? För det kan väll inte bara vara jag?

Känner mg hänging och trött.. så jag kollade på senaste Vampire Diaries. Jag dog, så sjukt bra och likt alla andra nerds så har man ju ett ship som man cheers for så satt säga. OCH NTLIGEN börjar mitt favvo ship att komma... Så jävla lyckat!!!

Har också börjat se New Girl också så jävla bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Dock kan Zooey Dechannels karaktär störa mig lite, men känner hej... serien om mitt liv. Så för att jag ska leva livet och vara glad så måste jag flytta ihop med tre kilalr! YAY!

Gråter lite i hjärtat när jag hör Min Pappa, vet inte varför... det bara är så. Lite vemod och kanske en rädsla over att själv hamna där? Men sen kommer aldrig och gör det det så märks det inte alls. Snälla håll i mig, det mörknar tidigt nu. Ja, vem har sagt att vi har så många år kvar? Snälla låt dem börja nu.

En blogg är som en egen idivid, man kan säga att bloggen är som en PR agent för författaren bakom bloggen. Varje blogg måste därför (för att lyckas) ha en egen identiet som gärna då åtespeglas i författarem (för svårt att hänga med?).

Detta gör att man dras tillbaks till den fruktansvärda tiden i högstadiet då man själv letade efter sin identitet. Vem är jag?= Vad ska bloggen handla om?

Nu har jag ju haft denna bloggen i många år, och let's face it, man har väll utvecklats som person lite! Så därför känner jag att jag vill ha en ny approach på bloggen.

Mode: NEJ! Nej, nej nej nej, kan inget om det, orkar inte ens försöka ge mig in i den genren.
Foto: *suck* Är fan inte tillräckligt bra, vissa 12-åringar är ju ffs bättre än moi.
Natur: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHA.. nej...
Mat:Jag kan ju inte laga mat så det är ju svårt...
Politik: Let's face it, hur intressant är det att läsa politikerbloggar? Kanske slänger in lite, är mer politisk på twitter BeAndersson, där jag rasar äver regeringen och kapitalismen... ibland!
Musik: Har föööööör snäv musik smak för att make it.
Rolig: Min enda utväg kanske? Men jag är bara rolig för de som fattar vad jag menar and let's (once again) face it.. det är inte många!

Nä, jag kanske får vara kvar som random blogg ett tag till då, Dagboks bloggar kan man bara ha om man är känd, eller om man inte vill vända sig till den breda massan.

Ofta när jag intervjuar mig själv i huvudet (egentligen är det någon gangsta ex. Oprah, Ellen eller Jimmy som intervjuar mig), så fågar jag alltid mig själv hur jag skulle beskriva mig själv. Då kommer följande punkter upp:
*Glad
   -Glad är jag typ alltid och är jag ledsen är jag mån om att ingen ska märka det. Kanske för att jag inte vill visa mig svag, så var det förr i alla fall.

*Omtänksam
   -Omtänksam är jag med tycker jag, försöker sätta andra före mig själv för jag blir tillfredsställd när jag vet att jag kunnat hjälpa någon annan.

*Hög prestationsångest
   -Att ha fel är det värsta jag vet och att ha bra betyg och kunna mycket är viktigt för mig.  

*Orolig och nervös
   -Kanske den konstigaste punkten. Jag är ofta orolig över vad det är som ska hända, och om det jag gör är bra nog lalala. Att ringa till folk är det värsta jag vet, hatar att prata med folk i telefonen, känner mig alltid som ett fån som inte lärt sig hur man pratar med folk i telefonen. Tro mig, många vänner har fått erfara detta och sätt mig i mina svaga stunder då jag i panik har pratat med en främling i telefon och jag låtit som jag är lobotomerad. Dessutom brukar jag förbereda mg på det värsta, om jag tillexempel åker buss tänker jag alltid "Om vi krockar nu, då kommer jag slå i där och hur gör jag för att inte skada mig för mycket?" Psyko, I know!

*Optimist
Trotts att jag är lite paranoid och förbereder mig för det värsta tycker jag ändå att jag är possetiv (i alla fall gentemot andra). Det alla andra gör är bra och allt kommer lösa sig m.m. Vilket jag faktiskt tror på. Annars hade jag inte sagt det, ,har slutat ljuga, inte ljugit på läääänge nu.. eller ah, en vit lögn här och där kanske, men inget mer!!!